Killarna var lite virriga och glömde texter men det gjorde ingenting alls. Louis och Liam hade vatten krig med varandra, dom är inte riktigt kloka, men det tackar jag för. Det var en helt fantastisk kväll och nu sitter jag som sagt på bussen på väg till deras nästa stopp. Oslo var otroligt vackert men det var så dyrt så jag höll på att svimma haha, men en vacker dag är jag nog tillbaka där igen. 

Lägger upp lite bilder från Oslo Inter annat inlägg lite senare.

Även fast jag aldrig är inne på bloggen längre så tänkte jag i alla fall dela med mig av i fredags. Idol finalen var det då ja, och one direction var där. Jag och lizette började köa vid kl 6 utanför globen men eftersom det tar ett tag att åka dit så gick jag upp redan vid halv 4 på morgonen. Hursomhelst vi köade hela dagen och visst var det kallt, men vi köpte oss ett par sovsäckar när dom öppnade alla affärer. 

 

Tänkte inte göra någon stor grej av det men ville bara komma fram till att jag äntligen förstår varför folk svimmar på konserter. Jag hamnade nämligen längst fram vid staketet och var hur glad som helst. Trycket var extremt redan innan One Direction kom på scenen och när dom väl kom blev det 10 gånger värre. Armbågar i ryggen och i sidorna och blåmärken i knäna fick jag när jag försökte få lite mellanrum mellan mig och staketet. Det var bland det värsta jag har varit med om, ärligt talat. En av One directions vakter pekade på mig och vakten närmast kom fram och undrade om jag ville ha vatten i och med att jag vid det här laget grät och hyperventrilerade i försök att få luft. Det måste ha sätt ut som jag höll på att dö, det var i alla fall så jag kände haha. Jag var nära på att bli bortburen men jag sa ifrån så klart, jag hade redan missat mer än halva framträdanted. Huvudet kändes som att det inte satt fast vid kroppen längre utan flöt runt i rummet.

 

Galen känsla det där och ingenting jag vill uppleva igen. Och jag som hade tagit med kameran och min lilla polaroid fick i stort sätt inga bilder i och med att jag var helt borta, men jag filmade under tiden och har på så sätt kunnat ta några screen shots. Men Liam rörde mina fingrar i alla fall så jag är lycklig men samtidigt så jävla ledsen i och med att dom sjöng bara en låt vilket jag missade i stort sätt två tredjedelar av och sammanlagt köade jag i nästan ett helt dygn om man räknar med när jag köpte biljetterna. MEN dagen efter fick vi biljetter till en av deras konserter i London nästa år och då har vi sittplatts längst upp, alltså inget köande och inga armbågar i ryggen. Men vi får se hur det går i Norge och Sverige där jag och min norska vän Maria har Early Entry. Förhoppningsvis går det bra, men om inte så har ju vakterna sten koll så det känns lugnt ändå. Jag är i alla fall glad. Jag har rört Liam Payne och är till 89% säker på att han är en människa. 

Har funnit lite tid i mitt nästan proppfulla schema - okej jag gör väl inte så mycket när jag kommit hem från caféet annat än att gosa ner mig i sängen framför en bra film eller tv serie - till att redigera lite bilder från One Direction konsert nummer ett från Wembley. Och märkte att en av mina favorit bilder jag fick på harry var onödigt blå i och med att en strålkastare kastar sitt blåa ljus i ansiktet på honom. Så jag tänkte att varför inte prova på något nytt - för mig - i photoshop, nämligen selective color. 

Gårdagen var perfekt. Han är den vackraste människa jag någonsin sätt. Ett vackert yttre och vackert inre. What else could you ask for?

var helt jävla underbar. Harry var fortfarande sjuk och kostade och drack te och jag tyckte så synd om honom. Men att få se dom live är bland det bästa som finns alltså. Deras lekfullhet på scenen, zayns high notes - oh my god-  Jag önskar dock att jag inte hade glömt ta med mig öronproppar för när runt 80.000 skriker och allt går rätt in i öronen så brusar det något otroligt och jag har tur att jag inte fick tinnitus.

 

Jag fotade massor med min lilla systemkamera och jag fick till några bra bilder så dom lägger jag upp här i bloggen så fort jag är hemma i Sverige igen. 

Cyklade iväg en sväng till ica efter träningen och fick syn på denna. Egentligen hade jag velat ha den engelska verisionen för jag känner att jag nästan bara blir irriterad av att läsa på svenska haha. Men det fick bli den här ändå. Så nu väntar jag bara på att dessa fem ska komma o knacka på min dörr och signera den med sina mobilnummer, men det kommer inte hända i första taget. 

 

Och dom har gjort det igen "Story of my life" är ju hur fin som helst. Jag gillar att dom låter mycket mer vuxnare i deras musik och deras röster också så klart. Jag satt på bussen på väg hem ifrån uppsala när det var ungefär en halv timme kvar till att den skulle ha premiär på NRJ och då hade jag 9% batteri kvar på mobilen, så istället för att lyssna på musik hela vägen så blev det en tyst resa. Men det var det helt klart värt för precis när jag började cykla hem från bussen så spelades den för första gången. Hur underbar som helst. Nu spelas den på repeat här hemma. 

..So if things are going good, enjoy it because it won't last forever.

And if things are going bad, don't worry. It can't last forever either.

Förstod nästan genast när brevbäraren pressade ner ett stort paket i brevlådan att det var från Trisha. Blev så otroligt glad, det är kul när man hittar vänner via killarna som bor lite överallt ifrån. Trisha bor i Ohio det är ju as coolt samtidigt som det är tråkigt att det är ett sådant stort mellanrum så att man förmodligen aldrig kommer ses. Det jag fick är de som är på bilden då, ett skrivblock från One directions "together against bullying" kampanj, lklistermärken, ett armband, sand och snäckor från en strand i florida (för jag nämnde att jag samlade på sand när hon var där på semester) och en liten lapp. 

Så alla som säger att inte internet vänner är riktiga vänner kan ju slänga sig i väggen för det är dom visst.