Efter 187 dagars lång väntan från de att vi beställde biljetterna fick vi äntligen se One Direction. Jag skrattade åt tanken att folk skulle hålla på att gråta och ha sig, men när dom kom ut på scen tog känslorna över och tårarna bara rann. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vi hade platser precis längst ut vid gången och när dom åkte på scenen där uppe så såg harry mig och vinkade. Jag är nästan helt säker på att vi hade lite ögonkontakt. Å andra sidan kanske jag bara inbillade mig. Men han vinkade två gånger åt mitt håll och eftersom jag stod längt ut så lär han ha sett mig. Han vet att jag existerar, han vet inte vem jag är men han vet att jag finns.

Konserten var helt underbar och perfekt men jag är otroligt bitter över att jag inte tog med kameran som jag tänkte.. jag kommer aldrig få en sån här chans igen. Men jag är lycklig ändå och allt var perfekt. 

På vägen hem så var pendeltåget så fullt att när jag skulle försöka ta mig ut fick en tjej nära dörren gå ut och sen ta tag i mig och dra mig ut. Helt galet. Under little things höll ett fan upp ett papper där det stod "thank you for saving our lives." så otroligt fint och sant.